Thailändska grannar

Perfekta grannar är i min värld en hopplös utopi, både i min ”svenska” värld och i min Thailändska. Utan att vilja klassa mig själv som introvert så måste jag ändå medge att jag föredrar grannar som håller sig på sin sida av busken. För den delen behöver de inte gömma sig vid min åsyn. Nä, grannar är som bäst då de fyrar av ett leende och säger morsning, eller den Thailändska motsvarigheten: Sawadee krap när vi möts. Kanske byter vi några meningslösa fraser om det sketna vädret i Sverige, eller hur förbannat varmt det är i Thailand. Sedan drar vi oss tillbaka till vårt. Det är simpel gransämja som aldrig behöver innebära komplikationer. Alltför vänskapliga grannrelationer kan i längden bli tröttsamma.

Här i Thailand håller jag och frugan låg profil. Vi är artiga mot alla i grannskapet, men de vi inte känner sedan tidigare binder vi inga tajta relationer med. Det är enklast så. Människorna i vårt ”lilla” samhälle utanför Udonthani är av blandad börd. De flesta är likt mig själv simpla knegare, men jag drog ”vinstlotten” och föddes i Sverige. En byggnadsarbetare i Thailand kan inte föreställa sig hur förspänt deras ”jämlikar” i Sverige har det, både ekonomiskt och arbetsmiljömässigt. I deras ögon är det förmodligen omöjligt att se mig som en likställd, jag är helt enkelt bara en svinrik farang (utlänning), det oavsett vad jag pysslar med där borta i farangland. Det kan därför vara riskfyllt att inleda vänskapsrelationer med människor i Thailand som ser en som någon sorts överklass. Jantelagen är inget svenskt påfund, den är universell. Därför: Låg profil.

Några i omnejden är otvivelaktigt snuskigt rika på riktigt, åtminstone om jag själv tillåts sväva iväg i spekulationer, med risk för att kasta sten i glashus. Att döma av deras hus lever de knappast på almossor. Fast vem vet, det gör ju faktiskt kungafamiljen i Sverige. De har ju ett par skapliga barrar: ett i gamla stan och ett på Djursholm. Ett av de största husen i vårt samhälle bebos av en känd sångerska: Noknoi Uraiporn, hennes ekonomi tycks inte påverkats av vare sig fildelning eller piratkopiering. Ett stenkast från vårt hus är även ett smärre palats beläget. En blygsam barre på runt 300 kvadrat. Den beboddes tidigare av en farang, nu är han tydligen utkörd, så kan det gå om inte haspen är på. I största allmänhet är grannskapet av ett ”klassiskt” thailändsk snitt. På den ena tomten står det ett plåtskjul som inte ens en svensk uteliggare skulle understå sig att härbärgera i. I dessa fall är marken förmodligen ärvd i generationer, men det har inte satsat ekonomiska medel på att rusta upp bostäderna. Där det så har gjorts går ofta att finna vackra men anspråkslösa ”stylthus”, vilka är väldigt vanliga i nordöstra Thailand. På nästa tomt kan det finnas ett hus i miljonklassen. Det påvisar hur stora klyftorna är i det thailändska samhället, tyvärr. Och tyvärr är det ju skitstövlar som mig själv som hjälper till att påvisa dem genom att kasta upp hus som kanske kan sticka i ögonen på en del.

Vår soi (sidogata/gränd) bebos av ett tjugotal familjer. Några av husen och dess trädgårdar är riktigt sorgliga uppenbarelser (åtminstone för mina fascistiska blåa ögon), de ägs av ”knegarna” som jag nämnde tidigare. De har inget som helst intresse för estetik, eller så har de helt enkel gett upp kampen mot förruttnelse och klorofyll. De plockar upp det som är ätbart i trädgården och ger blanka fan i resten. Jag förstår dem. Med torftiga finanser gör man bäst i att prioritera efter förnuft. Hos de familjer på vår soi som har lite mer välbeställda jobb, kanske inne i staden avspeglas också helt naturligt välståndet i deras hushåll. De har som medelklass råd att kosta på sig de kroniska underhållsarbeten som krävs för att bevara bostaden och trädgården sinnrikhet. Beaktas bör att thailändare i största allmänhet inte har riktigt samma syn på trädgårdsestetik som en genomsnittlig Svensson, därför kan det för ett par oerfarna blåa ögon ändå klassas som torftigt. Av de cirka tjugo hushållen i soien uppskattar jag att knappt hälften är vad jag lite trångsynt skulle kalla för ”medelklass”. ”Medelklassen” är de människor som visar minst blygsel av min närvaro. De hälsar mig alltid artigt och vi byter några fraser på Thai, Lao eller lite engelska. Av språkmässiga skäl är förstås våra konversationer inte speciellt djupa, men ändå gemytliga i sin enkelhet.

De mindre välbärgade grannarna är mer avvaktande, de tycks rent av lite skygga inför mig . Förutom då de druckit sig modiga förstås. Då vill de gärna skåla och skråla med blekfisen. Min granne till höger som jag kallar för Mr.Kathnom (Kathnom= Kakor på thai) han är bagare. En mycket trevlig herre som gärna glider förbi utanför mitt staket för att slänga några ord när han har tid. Det uppskattar jag, men vi har inga vilda spritorgier ihop. Vi har tagit något glas fotogen (mekong) tillsammans, men vi umgås inte tajtare än så. På andra sidan av vårt hus bor en familj som jag utan mening att vara fördomsfull skulle benämna som drönare. Jo, jag har aldrig sett dem arbeta, bortsett från att de föder upp lite kycklingar, men det gör så gott som varje hushåll utanför staden. Gubben i familjen smyger mest runt i sitt höftskynke och plirar då och då nyfiket in genom staket för att få sig en glimt av dåren (jag). Jo, han tycker nog inte att jag är riktigt klok som betar runt som ett utsvultet vildsvin bland ogräs och rabatter. Vi är verkligen inte på samma våglängd. Ändå hälsar jag honom alltid hövligt då jag ertappar honom med att smygflukta på mina göromål. Då brukar han korthugget haspla ur sig en hälsning, men han tar aldrig initiativet till meningsutbyten med den märkliga farangen. Jag kallar honom utan egentliga belägg för Kycklingfarmarn. Han har en skock ungar som däremot alltid hejar och hojtar då de passerar vår tomt. Barn i allmänhet tycks magnetiskt dragna till vår grind.

När eftermiddagens förbarmande svalka annalkas kommer det klasvis med ungar för att leka på gatan utanför. De är ogenerat nyfikna på mig och praktiserar sina nyvunna engelska fraser så fort det ges tillfälle. Samtidigt får jag öva mitt spröda thailändska ordförråd. Ungar är enkla och kul.

Några som till min frus förmodade förtret också är nyfikna på den ”vite mannen” är diverse ungmör som ofta och gärna makligt spatserar förbi utanför staketet. De brukar komma parvis, fnittrande, tisslande och tasslande slänger de mig välsminkade blickar som är svåra att spela likgiltig inför. Något jag förvisso börjar bli lite av en specialist på för husfriden skull. Dessa presumtiva friare (uppbygda av dubbla x-kromosomer) säger inte så mycket, de fnittrar mest och slänger på sin höjd ur sig ett: Hello, åtföljt av mer fnitter.

Huset mitt emot vår tomt bebos av samhällets före detta ”Poo jai ban”, den titeln går nog att likställa med ordförande. Poo jai ban är den person som har ansvaret för frågor som berör samhället/byn. Det är även han (jo det är oftast en han) som ger sitt godkännande för tillbyggnader på tomten. Nu är han inte Poo jai ban längre, jag vet inte varför. Skvaller och rykten är varken jag eller frugan intresserade av (tack gode gud, jag skyr skvallerkärringar som pesten). Hur som helst, han och familjen är trevliga. Vi byter lite fraser då och då, men inte heller vi socialiserar som dödspolare.

Vilka umgås vi då med? Nu har jag framställt mig själv som en asocial och etnocentrisk kuf, så är det inte. Vi tycker mycket om att sällskapa med vänner och bekanta och bjuder gärna hem folk på både middag och dryck. Likaså lär vi gärna känna nya människor. Men som jag nämnde tidigare måste man som ”svinrik” farang vara lite försiktig. Att skapa nya bekantskaper som är thai är inte så lätt för mig. Risken finns att de kommer se mig enbart som en mjölkko. Att jag blir den personen som alltid får lätta på lädret när det är fest. Sådan vänskap kan jag vara utan. Istället umgås vi mycket med släkten som bor i och omkring Udonthani. Svärmor får agera ”surrogatbästis” åt min fru. Hon är ju den person som tar hand om huset då vi inte är här. Vi träffar då och då tjejkompisar från frugans skolgång. Ofta har de pojkvänner eller makar som kan lite engelska, vilket är bra för mig då min egen thailändska är allt för bristfällig. Ja vi umgås helt enkelt med ”gamla” kontakter. De nyfunna vänner jag haft förmånen att lära känna är till större delen faranger med thailändska fruar. Vi är oavsett ålderskillnad oftast på samma våglängd och har mycket trevligt ihop.

När min nomadiserande tillvaro har stabiliserat sig, och jag stannar längre perioder i landet kommer jag att ta tag i mina språkförbistringar. Sätta mig bakom skolbänken och slipa min ”Pasa thai” (thailändska språk). Mycket av den underliggande inskränktheten i mina subjektiva iakttagelser och slutsatser bygger helt klart på oförstånd. Om jag flytande kan göra mig förstådd, och förstå människorna omkring mig kommer en hel del blygsel lätta från bådas sidor. Den dagen får jag kanske göra en revidering av min text, grundad på empiri istället för antagande. Lik förbannat vill jag ändå hävda att grannar är som bäst då de håller sig på sin sida av busken!

Gillade du artikeln? Donera gärna en beer chang a`60 baht!

mangeudon@hotmail.com