- ”Hej kompis, titta, titta, jättebilligt”
Jag vänder bort ansiktet åt vänster och stoppar mina händer i fickorna för att slippa möta skräddarens ironiskt välskräddade leende, och utsträckta hand. Svett har fuktat min t-shirt mörk på rygg och bröst. Det sista jag vill är att prova kläder.
- ”Prata svenska? Kompis, kom tillbaka! Billigt här”, fortsätter han oberörd över min uppenbara arrogans.
En känsla av Dejavu drar igenom mig, kyler min solhettande kropp. Jag minns tillbaka på den senaste, och definitivt sista resan till Kanarieöarna. Öarna som har tappat allt det genuina, som är helt uppbyggda för att möta turisternas krav.
Gevalia, hemtama löpsedlar, språkbegåvade säljare. Allt det man har lämnat hemma möter man åter där. Kanske att vädret är lite varmare, ölen obetydligt billigare. Annars är man så gott som hemma.
För ett tiotal år sedan blev jag grundlurad på Grancanaria.
En vältalig man av, vad jag förmodar pakistanskt ursprung sålde mig en kamera. Garantin som han så hedersfullt bedyrat mig var oturligt nog obefintlig, redan dagen efter köpet. Leende och förstående inför mitt missmod lovade mig säljaren en ny kamera, då jag återkom till affären med en ofunktionabel apparat.
- ”Special price if you buy one more camera mister! Only for you, just because you not feel comfortable with the deal”!
Därav min misstro mot kortväxta, leende, pakistanska säljare med utsträckta högerhänder, opererande i andra länder än Pakistan.
Jag undslipper den enerverande kostymförsäljaren men min blick möter istället en välbekant, men för mig ointressant löpsedel.
Aftonbladet basunerar ut att Lasse Kroner är svårt sjuk. Aftonbladet, Expressen, Se och hör Skräp! Både i, och utanför Sveriges gränser! Nyheter kan jag förkovra mig i på nätet.Åter igen dejavu!
Vart fan har det genuina tagit vägen, tänker jag nu bittert. Vem är det som efterfrågar det här? Någon måste det vara, annars skulle de inte försöka anpassa sig själva, och utbudet efter skandinaver och européer, här i Phuket och andra populära resmål.
Okej, jag befinner mig i Phuket. En turistort, det är jag ju medveten om. Men ändå är jag personligen övertygad om att Phuket skulle må bättre av att tona ner lite, och bevara det Thailändska.
Nästa tanke kryper på mig. Vad är då det Thailändska som turisterna efterfrågar?
Här i Phuket är begreppet ”Thailändskt” mixat i en salig röra av ”the best of southeast-asia”:
Statyer, egentligen kopior av de man återfinner i Kambodjas Angkor-wat. Hotell, som anammat arkitektur från buddistiska tempel. Tjocka glatt leende buddor och smala mystiskt leende buddor som härstammar från Asiens alla hörn. Hinduistiska avbildningar som trängs mellan porträtt av gamlaThailändska kungar. Kinesiska drakar, ibland som rondellhundar, inte fullt så kontroversiellt att avbilda som en känd profet. Sist men förmodligen högst rankat på listan över det genuina, det Thailändska leendet.
Vad är då det äkta i denna fasad av orientalisk mixad skönhet?
Förmodligen allt om du frågar chartersvensson. Samma man/kvinna, som inte störs av en vänligt utsträckt hand, tillhörande en kostymsäljande pakistanier.
Vad tycker jag själv då? Vad vill jag egentligen mötas av, då jag medvetet reser till Phuket?
Äh, ge mig en illusion för fan! Lura mig, locka mig, förför mig. Det är ju det jag betalt för! Men snälla, prata inte Svenska med mig, och för allt i världen, försök inte att locka in mig i tygträsket med en handskakning. Så pass lång tid har jag tillbringat i Thailand att jag vet att det knappast är klassisk maner. Sälj mig gärna lite billiga t-shirtar, ändå billigare flipp flopps. Använd knackig Engelska då du tilltalar mig, blanda det med Thailändska fraser.
Le det vackra klassiska Thailändska leendet, då jag prutar som en oförskämd buffel. Gläds och imponeras då jag pratar min dåliga Thailändska.
Försök aldrig att kränga på mig ett par ”foppa tofflor”! Jag vill inte se skiten, jag har åkt nästan 1000 mil hemifrån för att vaggas in i en exotisk saga, ibland dövad av den lokala brygden ”beer chang”. Låt mig flumma runt i min hypnos. Följ mitt koncept så är jag nöjd. Tillfälligt slumrandes i en behaglig dröm! Väck mig sedan när det är dags för avfärd, låt mig få känna kontrasterna mellan dröm och verklighet.
Det är mitt personliga koncept, men vad är de andras?
Viktigast av allt, hur vill Thailändarna ha oss?
Förmodligen är ”chartersvensson” en betydligt lättsammare och mer inkomstbringande turist än mig själv. Jag är ”kii nioo”! En snåljåp, för jag känner till det egentliga prisläget. Jag pratar lite Thailändska. Inte bra, men jag kan göra mig förstådd. Än värre, jag kan pruta på lokalt tungmål. Jo, jag är nog en mardröm för både tuk-tuk chauffören på gatan, och skoförsäljaren på marknaden. Vad har jag för rätt att diktera villkoren i en turistort? Ingen som helst! Låt ”familjen Svensson”, eller ”fam Perkele” göra det! Dock så tror jag att på sikt kommer det att bli Phukets död. Samma digerdöd som redan frätt sönder Kanarieöarnas forna charm. Om några år har både Svensson och Perkele fått koll på läget, börjar rynka på näsan då tuk-tuk chaffisen vill ha 200 baht för en resa på 500 meter.
Jag släpper mina funderingar och promenerar vidare längs den stekheta trottoaren, och slinker snart in på mitt hotellområde. Efter en snabb dusch, för att skölja bort svett och damm dyker jag ner i poolen. Efter några målmedvetna simtag når jag poolbaren. Barstolar är förtöjda på botten och jag kliver upp på en. Halva min kropp kyls av det svala vattnet, den andra halvan är stödd på mina armbågar som vilar på bardisken.
- ”neung beer chang khrap”. En beer chang öl.
Servitören brådskar med att plocka fram en imkall öl ur kylskåpet, trär på flaskan ett skumgummifodral för att behålla brygdens temperatur. Han tar emot min fuktskadade sedel med ett genuint leende.
Efter en lång svalkande klunk är mina tidigare motsträviga och otydliga funderingar skingrade. En ny tanke tar form. En enkel mening som min kusin myntade i samma poolbar för ett halvår sedan.
”Man kan nog vänja sig vid det här livet också!”
Jodå, vi har det bra här nere i Phuket, men visst tusan förlorar ön sin charm, i samma takt som den besudlas och våldtas av alla oss turister. Jag undrar vilka ”paradis” står på kö för arkebusering? Kho chang , kho lipe?
Hmm, så länge de har ”Kho” framför sig så ligger de i riskzonen för massturismens intrång, ”kho” betyder Ö på Thailändska. Öar tycker vi alla om!
Jag är själv en turist, jag vill inte ge sken av någonting annat. Däremot så har jag funnit en annan del av Thailand som jag tagit till mitt hjärta, det är dit jag nu längtar tillbaka. Vårt andra hem i UdonThani. Ännu genuint och charmerande, men hur länge till?
Gillade du artikeln? Donera gärna en beer chang a`60 baht!
