Nonsens i fikarummet…

Jag delar fikarummet med två stycken charmerande seniorer, grävmaskinister till yrket. De har båda supit sig igenom 70 talets byggsväng, samt stämplat sig igenom första halvan av 90 talet. Sammanfattningsvis är det två gråspräckliga karlakarlar som har framtiden bakom sig och alldeles för mycket cynism i de kolesterolmättade ådrorna för att orka blicka framåt i livet.

 

 - Ja, jag säger då det. Bögar, de skulle man skjuta av. Det e ett jävla folk.

 

 Mannen sörplar ljudligt på sitt kaffe, fnyser åt sin egen klarsynthet och mumlar kärvt över hur djävligt det är ställt i världen nu för tiden.

 

  Att Sture som han heter själv ser ut att kunna vara en något bedagad tvilling till sångaren i bandet ”village people”, han med skinnkeps har nog aldrig slagit honom. De delar i alla fall båda två samma böjelse för huvudbonader i skinn. Varför han startar morgonen med en enkelriktad konversation om homosexualitet är för mig en gåta. Kanske ämnet ligger honom varmt om hjärtat, det möjligtvis i smyg regnbågsfärjade dystra gubbhjärtat.

 

 Den andra karlakarlen i fikarummet som går under öknamnet Persä nickar eftertänksamt och instämmer sedan med sin rungande finska brytning:

 

 -Jo satana, dödstraff skulle de ha minsann, de jävla pedofilerna!

 

 Hans blick är sömnig och till synes orolig. Kanske plågas han av baksmälla, svårt att urskilja i ett kroniskt härjat anlete. Att homosexualitet och pedofili inte riktigt är samma sak tycks aldrig ha slagit honom. Men dödstraff ska de ha, de jävlarna. Vilka de nu är!

 

  Jag undrar hur det är ställt i huvudet på männen och försöker att drömma mig bort från den absurda men vardagliga konversationen. Jag stålsätter mig för nästa tirad som jag ser att gubben med skinnkeps har på lut.

 

 Han harklar sig ljudligt och tycks smaka på bottenhalsens lämningar en stund innan han tar till orda. Den här gången är ämnet mer harmlöst, men för mig lika enfaldigt.

 

 -Fy fan så det är. ”Harkel”.  Jag läste nyligen i entreprenörstidningen om att alla lastbilar kommer att utrustas med GPS i framtiden. Det är ju fan inte klokt. Åkarjävlarna tror visst att deras anställda är timmtjyvar. Man ska kolla upp oss med en sån där jävla radar. Helvete, man får snart inte skita ifred! Fy fan säger jag bara, snart blir väl till och med en annan försedd med en sån där jävla GPS-sändare i häcken.

 

  Den finska kollegan grymtar till svar och konstaterar kort och gott instämmande att det är för jävligt .

 

  Sture borrar sin hålögda blick i Persäs, i ett försök att få ett kraftigare bifall till sin slutsats om GPS-epokens förödande effekt på ärliga chaufförer som han själv.

 

 - Å värre lär det bli, saatana! Tillägger den finska kollegan pliktskyldigt och bryter sedan ut i en hostattack som hotar att riva hål i de gamla sönderrökta lungorna.

 

  Själv önskar jag inget hellre än att framtiden ska skynda på så att gubbjäveln i skinnkeps får sin profetia besannad. För en latare jäkel till timmtjyv (för att använda hans eget ordval) är svår att finna. Tyvärr hinner han nog gå i pension innan hans gamla skraltiga grävmaskin blir utrustad med en GPS. Och vilken nytta skulle den tillföra i hans fall? Ja, det där med att lära en hund att sitta. Vad han inte förstår är att man utrustar lastbilar och grävmaskiner med GPS för att effektivisera och även för att underlätta maskinistens arbete, inte för att övervaka. Men han väljer istället bittert den gamla östtyska modellen, ja den innan muren föll.

 

  Åter igen ett ljudligt harklande. Sture sväljer slemmet i halsen med en stor klunk kaffe. Sen tar han sats för ytterligare lite nyhetsstoff. Han har visst förkovrat sig med radionyheter under bilfärden till jobbet, något som han gärna vill skapa debatt om.

 

  -Helvete , just ja! Utbrister han och ser sig om i rummet. Sedan för han kaffekoppen till sina torra läppar med skakig hand. Sörplar ljudligt i sig en lång klunk kaffe och fortsätter sedan sin påbörjade mening efter den tillgjorda konstpausen som var tänkt att väcka vår uppmärksamhet.

 

  -Jag hörde på bandaren i bilen att de där tokiga Israelerna har börjat bråka igen. De är ju för fan inte kloka, dödar folk till höger och vänster. Nä judar och muslimer är ett jäkla pack, som zigenare ungefär, fast värre. Fy fan jag säger då det. Såna där jäkla sandapor skulle man spränga åt helvete. Bygga en parkeringsplats eller nåt över skiten istället, så kanske vi slipper trängselavgifter. He,he.

 

  Sture låter sin pliriga blick vandra runt och trutar med munnen. Han tar av sig glasögonen och putsar bort en osynlig fläck med skjorttyget för att ge eftertryck åt sin bestämda slutsats. Efter den tillgjorda proceduren provar han skärpan genom att fästa sina ögon på en almanacka som hänger på väggen mittemot honom. Den är daterad mars 2001 och gör reklam för verktyg. Nakna kvinnor i syndiga poser utför arbetsmoment med bilmaskiner och handverktyg som ter sig alldeles för tunga för deras spröda lemmar.

 

 Han tycks ta sats för ytterligare en klok formulering men distraheras av ett par fylliga bröst som stirrar tillbaka in i hans grumliga blickfång. Han verkar besvärad över att responsen hos oss inte blev vad han hade hoppats på. Det blev visst ingen debatt den här morgonen som kan få honom att glänsa med sin vishet och allmänbildning. Jag kollar av mitt armbandsur och lyssnar till gubbarnas dödsrossel.

 

”Sörpel” ”harkel” ”uhhh” ”host”.

 

-Ja fy fan så det är! Konstaterar Sture krasst och sakligt.

 

-Jo satana. Men, det är som det är. Jämmer och elände, fattigdom och misär. Tur att man kan ta till supen ibland.  Ett snabbt glimmer av lycka far över Persäs ansikte då han nämner det där med supen.

 

”Harkel”.

 

-Jo det är fan i mig tur att man kan bedöva sig mot all olycka ibland, Och på tal om olycka och elände. Nu är det dags att gå ut och dra igång grävmaskinen. Tiden går fort när man har kul.

 

Sture kikar på sin klocka, sedan fodrande på oss, i ett misslyckat försök till att se sträng ut. Hans forna glansdagar som hustrumisshandlare och hätsk barnuppfostrare ligger flera årtionden bakom honom. Nu ter han sig bara trött och uppgiven.  Han tar en snabb klunk kaffe. Det mesta rinner ut över den orakade hakan i ivern över att sluka det livsgivande koffeinet.

 

-Satan!

 

”Harkel”

 

-Fy fan och hästskit , då var det dags igen. Fastslår Sture och bjuder oss med sin trötta uppsyn på ett enfaldigt sista försök till maning. Han reser sig sedan upp och det knakar ljudligt i åldringens leder.

 

  Jag tittar på min egen klocka igen och suckar tyst, den visar 6:25. Vi börjar inte jobba för än halv sju, men gubben som har varit uppe sen klockan 4 på morgonen och dränerat sin vissna prostata är sugen på sin morgonpipa. Det är knappast arbetslusten som drar honom ut ur arbetsbodens värme.

 

  Persä reser sig även han med en kraftansträngning och lägger av en ljudlig brakfjärt som lär bli en tuff match för frugans tvättmaskin att radera. Han skrattar högljutt åt sin morgonfis men skrattet övergår snart i en dödlig hosta.

 

”Host”  ”ahhhh” ”örgh” ”uuuu” host”.

 

-Perkele, ut å jobba. Konstaterar han sakligt och buttert då slutligen lungorna fått smaka på lite syre, sen tänder han en cigarett på vägen ut ur fikarummet.

 

  Jag sitter kvar vid min plats och njuter av ensamheten. Jag har varit tyst hela morgonen, vad mer kan jag egentligen tillägga då jag arbetar med dessa allvetande och förkovrade profeter. För 1000:e gången samma vecka frågar jag tyst mig själv vad jag ska bli när jag blir stor.