Det var min broder som myntade uttrycket ”den sydländska slappheten”. Vi satt i en bil och hade just lämnat Österrike bakom oss och passerade ett bostadsområde i norra Italien. Miljön hade bytt karaktär. De preussiska och slaviskt trimmade Österrikiska trädgårdarna hade varit en fröjd att betrakta genom bilrutan under vår makliga färd söderut. Nu tedde sig husen omkring oss som enkla skjul i jämförelse med de timrade jättevillorna vi lämnat bakom oss. Illa underhållna trädgårdar och provisoriskt lagade staket. Ja, någonstans i gränstrakten Österrike-Italien har invånarna tappat intresset för skönheten kring sina boenden. Undantag går givetvis att finna, men generellt sett är skötseln av den egna boningen mycket mer ”maniana, maniana” ju längre söderut man åker i Europa. Visst, öster om den fjällhöga norden håller de inte heller samma strikta mått som de Svenska hushållen. Jag misstänker att det beror på mer ekonmiska/politiska faktorer än viljelöshet. Jag kan ha fel. Kanske norra mittersta Europa är själva centrat för fastighetsskötsel.
Vi tycks se hemmet som en reflektion av vårt välbestånd. En sorts markering av hur man lyckats här i livet. Oavsett man lyckats eller inte. Att dra på sig ett herrejessuslån med kvävande amorteringar är ju faktiskt ingen större bedrift. Inte heller speciellt onåbart. I Sverige går det ju idag att även med en måttlig hushållsekonomi ändå köpa sig ett boende som skulle imponera på en lagom korrupt östeuropeisk politiker. Jag har förvisso aldrig detaljstuderat villakvarteren vare sig i Ukraina eller Albanien, men jag misstänker att de Svenska hushållen håller en relativt hög standard i både utförande och framförallt underhåll. Vi Svenskar tycks ju närmast maniska i vårt trädgårdspåtande. När vårsolen har tinat bort den sista snön springer vi påbyltade ut i trädgårdarna för att vårstäda och lacka utemöblerna. Till helgerna far vi sedan ut i sommarstugorna och bränner de 48 timmars ledighet vi har att tillgå på att rensa ogräs, måla fasaden och plantera perenna växter (som ändå ska dö i slutet av sommaren). Varför gör vi det? Vad får oss att ägna så otroligt mycket energi på våra hem och vår närliggande utemiljö, vare sig det är balkong eller trädgård? Varför mår vi så jäkla bra när vi på kvällarna sitter och pimplar lådvin och betraktar våra ibland meningslösa dagsverken? Ogräset är ju för tusan snart tillbaka, fasaden kommer snart att vara blek och glåmig igen, den inoljade altanen likaledes. Ändå sliter vi som myror med att hela tiden bibehålla fräschören på de både levande och döda tingen runt oss.
Visst, helt klart så förvaltar vi våra investeringar. Men nog överdriver vi kraftigt i vårt förvaltande. Vilken köpare betalar extra för ett hus bara för att trädgården inte innehåller ett uns av ogräs? Och vore det av rent spekulativ karaktär som vi förvaltade våra fastigheter med sån överdriven manér så hade det ju räckt med att rusta enbart inför försäljning.
Kanske är det så att vi nordeuropéer har någon medfödd ordningsgen. Vi mår helt enkelt inte psykiskt bra av att ha oreda runt i kring oss. Estetik för ögat är lika viktigt som vitaminberikad mat. Det får oss trots upprättandets vedermödor att njuta av fliten.
Vart vill jag komma med texten? Varför sitter jag här i Thailand och skriver om norra Europas välputsade träfasader och klanderfria trädgårdar? Jag befinner mig ju för tusan i lyckolandet för en hobbyflorist, där exotiska växter frodas i det fria, och där perenna växter får leva året om. Jo det är lite av en utopi. För en flitig trädgårdsfetischist från Norden är det här närmast paradiset. Men här råder den ”sydländska slappheten” till sin ytterlighet!
Nu är ju inte jag speciellt lagd åt trädgårdsskötsel. Men ändå manar den där medfödda ordningsgenen mig att hela tiden rensa, plocka och städa i min Thailändska trädgård. Att måla, förnya och vårda mitt bo. Det är en drift som är svår att skaka av sig. Kanske den avtar med tiden, men jag misstänker att så inte kommer ske. Det ligger i min natur att upprätthålla ett visst mått av symmetri kring mitt revir. Ändå ska gudarna veta att jag inte är en ordningsmänniska av nazistiska mått. Förmodligen är min gen inte lika krävande som hos många andra skandinaver. Då hade jag inte trivts här i Thailand. För det krävs oerhört mycket energi till att upprätthålla standarden kring ett Thailändskt boende. Den starka solen, den mögelframkallande luftfuktigheten, de envisa insekterna…. Jo, alla naturens resurser försöker att besegra mig i kampen över ordningen. Det är ett heltidsjobb att hålla ett Thailändskt hem i toppskick. Ett jobb som skulle kunna ta knäcken på den mest bitne sommarstugsskötaren.
Mina Thailändska grannar brukar roat studera mig när jag är ute och pysslar på tomten. De har själva gett upp sin tröstlösa strid mot naturen för länge sedan. De tycks helt obekymrade över att ogräset så gott som letat sig innanför deras dörrtrösklar. Kanske finner de något ätbart i de envist fortplantade grödorna. Grannarn och jag delar inte riktigt samma uppfattning över vad som är ogräs. Skulle det inte vara ätbart utan bara just ogräs kommer de ändå inte att plocka bort det. ”Mai pen rai” (det gör inget, eller skit samma). Lite samma tänk som Sydeuropas: ” Maniana, maniana”. Vilken lättnad det vore att skaka av sig sitt nordiska lynne och bara slappna av. Se på när trädgården fylls av märkliga växter och ätliga örter och bara fröjdas över den vilda växtlighetens framfart. Ge blanka fan i om fasaden mörknar av mögelfläckar och fascineras över hur fåglarna tycks trivas med att sprida spillning över altanen. Kanske man skulle behöva en dos av den ”sydländska slappheten” för att bibehålla sin mentala hälsa i det här landet där naturen gör sitt yttersta för att bryta ner det fiktiva arrangemanget skapat av människan? Mai pen rai!
Gillade du artikeln? Donera gärna en beer chang a`60 baht!
