En miljon invandrare kan inte ha fel, Sverige är fantastiskt!
Samma gamla nötta slogan har jag tagit mig friheten att modifiera för att bättre passa vår samtid:
En halv miljon svenskar kan inte ha fel, Thailand är fantastiskt!
Jo, vi svenskar har sannerligen tagit Thailand till våra kollektivt bultande hjärtan. Av olika anledningar har vår kärlek uppstått, men kanske främst på grund av kombinationen: Värmen, maten, människorna, kulturen, stränderna.
En del av oss, mig själv inkluderad har funnit mer än bara kärlek till landet. Vi har även funnit en kärlek från landet. Något som bidragit till den patologiska fas jag nu befinner mig i.
Ja, jag är beroende.
Det finns inga kognitiva behandlingar eller gudfruktiga tolvstegsprogram som kan befria mig från frossan. Det är bara att resignera och njuta av de lätträknade fixar som erbjuds mig per år. Jag är inte så olik den gamla väderbitne narkomanen som om nätterna glider runt i sin ringrostiga Volvo 740 och samlar lastpallar och kopparledningar för att kunna bekosta sitt gift. Kanske är mitt knark av en nyttigare karaktär och kanske är sättet jag finansierar injektionerna på snäppet legalare, men lik förbannat är vi båda knarkare.
Vad är det då för slags narkotikum som hittat in i mitt blodomlopp? Jo, det är den ”gula febern” som anfrätt mitt sinne och slagit ut min immunitet. Den elakartade farsoten som aldrig tycks ge med sig så länge jag befinner mig på den 59:e breddgraden. Det enda bot som finns att tillgå för min sargade själ är resan, resan till Thailand. Det var där jag drabbades av den galopperande och gravt beroendeframkallade ”gula febern” och det är även där jag fyller på med nya injektioner av det härliga giftet. Så har jag levt i snart sju år, så lär jag leva tills graven ger mig ro.
Vad är det då med Thailand som får en hederlig kravmärkt Svensk att på miljövidrigt manér glömma utsläppsrätter, ekologiskt odlade paprikor och skenade bränslepriser? Vad händer egentligen med ens karaktär då man för första gången doppat sina torrspruckna vinterfötter i 30-gradigt vatten? Och då man i januari blottat sin vinterbleka bringa för en mördande entusiastisk sol? Hur förändras man? Hur upplever man åter igen vardagen efter den första dosen?
Jo, för att föra min egen talan: jag vill tillbaka! Så fort jag satt mina nymasserade och mjuka tassar på frusen mark så kommer saknaden över mig, lika mördande kännbar som en välriktad spark i skrevet!
Jag vill trotsa årstiderna och förlänga det euforiska ruset. Överdosera d-vitamin och vältra mig i evig….ja, evig vadå?
Vad är det egentligen för gift som drabbat mig och tusentals andra ”thaiskadade” svenssons? Är det verkligen bara värmen, maten, människorna. Kulturen och stränderna som förblindat oss? Som fått oss att förneka de konsekvenser våra lättjefulla kickar ger oss?
Gillade du artikeln? Donera gärna en beer chang a`60 baht!
