Sittandes på en gatuservering i centrala Bangkok är det lätt att lite fördomsfullt börja kategorisera de olika karaktärerna som passerar ens blickfång. Det krävs inte mer än en kvart för att hinna analysera så gott som hela urvalet av de vanligaste turistsorterna som besöker denna ångande oas innehållandes livets alla kryddor . Det är en roande syssla som med fördel avnjutes med en imkall brygd, givetvis av den enda anledningen att ge extra tyngd och skärpa till de fördomar som redan pyr så smått under den hårt fernissade ytan av nonchalant tolerans.
Vad är de då för kategorier min tvivelaktigt öppensinnade hjärna delar in folk i? Vita, svarta, gula, röda? Nä, så lätt gör jag det inte för mig, det hade ju knappast stimulerat mitt dubiösa intellekt. Etniskt ursprung är snarare förhållandevis ovidkommande, även då jag måste erkänna att det givetvis är enklare att kategorisera människor av ens eget kulturella ursprung. Förmodligen är det lättare att döma folk som lika gärna kunde vara granngubben/kärringen hemma i Sverige. Om inte annat så blir det roligare att föreställa sig pojkvaskern på ICA som en opiumrökande backpacker, eller den lokala bedagade hårfrisörskan som en desperat lammköttshungrandes sexturist.
När jag sitter och analyserar folk så är jag väldigt okonstlad. Jag är rent ut av sataniskt fördomsfull, faktiskt så skamlös att jag inte ens ägnar en tanke på hur andra människor betraktar mig själv. Men va tusan, handen på hjärtat, det är vi väl alla innerst inne. Det är väl lite det som är poängen med fördomar, att man själv är en juridiskt sakkunnig betraktare, vars tankar ingen behöver ifrågasätta så länge de inte har tillgång till dem. Nu tänker jag ändå låta glänta lite på mina egna luddiga föreställningar, och dela med mig av hur jag själv upplever en del av Bangkoks frekventa gäster. Allt är baserat på ovetenskapliga människostudier gjorda under de få minuter det tog mig att sitta och tömma en Beer-Chang på en gatuservering i Pratunam, Bangkok, Thailand.
Backpackern, och hur arten identifieras:
Ja den enklaste sortens resenär att kategorisera måste väl ändå vara backpackern. Han eller hon går att lukta sig till, även då man sitter på en gata i Bangkok där det är mer koldioxid än syre i luften.
Skulle backpackern mot all förmodan nyligen ha varit i närheten av en bäckfåra eller en tågstationstoalett och vaskat av sig går det ändå alltid att känna igen dem på utseendet. Generellt sett är de alla väldigt lika, både till sitt yttre samt sin speciella jargong. Oftast uppträder de i duo, tvåkönade och enkönade par är lika vanligt förekommande. Åldersmässigt brukar backpackern vara någonstans mellan 18-30 år. Oavsett individuellt intellektuellt mognadsläge understryker de alla sin status som kastlösa. Under sin tid på resande fot i Sydostasien har de heller inga som helst sociala förpliktelser. Regler och påfund hemifrån har de lämnat kvar där de vinkat av sina föräldrar. De yngre förmågorna brukar vara de som till sättet är lite framfusigare än sina något mer åldrande bröder och systrar. De är även lite extremare i sin fysiska framtoning, det för att bejaka och poängtera sin identitet som backpacker. Långt stripigt hår. Otvättat, därför naturligt friserat i samma manér som Bob Marley, frid vare hans minne. Bobban hade afrohår, inte flottdrypande mellanblond päls.
Kläderna är av ett snitt och skick som skulle få en limsniffande uteliggare i Riga att känna sig som ett modelejon i jämförelse. T-shirten är oftast så urtvättad att den nätt och jämt håller ihop. Efterhand resan pågått ersätts den sedermera mot tröjor som statuerar vart på klotet man satt sin fot, men ingen tröja byts någonsin ut innan den på allvar börjat lukta kloak. Sina otvättade bakdelar och framstjärtar täcker backpacker gärna med ett par sydostasiatsika fiskarbyxor. De har samma lustiga utförande som de paltor djupt troende ortodoxa judiska män bär. Det vill säga de män som väntar på att själva få föda nästa Messias. För att få plats med ett himmelskt spädbarn i byxan sitter grenen därför i knävecket. Praktiskt om man väntar sig en rektal jungfrufödsel, men det ter sig mest klumpigt och ovårdat på en pubertal hennatatuerad resenär.
Det mest standardiserade attributet för en backpacker skvallrar ju namnet om: Ryggsäcken, eller säckarna. Ofta bärs en säck på ryggen och även en bakvänd ryggsäcks hängs över bröstet. Det ger backpackern en lustig och stötig gång som är lätt att känna igen även för den ovana betraktaren. Det dubbla säckbärandet ger i sin tur backpackern möjlighet att kunna hålla sig borta från sitt hemlands vedermödor längre perioder. I två säckar ryms nämligen ett bohag som vida överträffar en Somalisk flerbarnsfamiljs tillhörigheter. Oavsett hur vedervärdigt skitig en backpacker är, eller hur snålt han eller hon för sig så är en sak heligt viktig. Det är ryggsäcken. Den måste vara av ett dyrt märke, och den måste vara original! Alla andra produkter får, och bör för den delen vara kopior, men ryggsäcken är status med stort S.
Är man både blind och utan luktsinne går det faktiskt ändå fortfarande att få korn på en backpacker. Det är via hammaren och städet. Yes, det går alltså att lyssna sig till det kymiga kreaturet. Vanligt förekommande läten kan vara fraser som faktiskt ibland går att skönja på svenska, ändå är nog olika engelska dialekter vanligast förekommande. Fraserna är dock de samma oavsett språk eller dialekt. När du hör en ung och ännu oförstörd stämma brista ut i ett maratonlopp av superlativ är det högst trolig att du har en backpacker i närheten. De älskar nämligen att verbalt prisa de mest triviala ting i Sydostasien. En gammal stenhög i en rondell kan vara fucking amazing, fucking fantastisk, fucking awesome eller helt enkelt fukking asläckert för den svenska sortens backpacker. Notera att allting hur som helst är fucking. Det oavsett ett superlativ följer eller inte.
Det var backpackern, vad mer för sorts människor hann jag etikettera och sätta i fack under tiden kall och skummande öl passerade min strupe? Jag ska inte bli för tjatig och dröja mig kvar vid detaljer, här kommer istället en kort resumé på olika vanligt förekommande karaktärer på denna myllrandes och kokande gata i Bangkok.
De snärtiga kaffelatteresenärena:
Med sina småbarn tryggt förvarade i selar och i spjutspetsmoderna barnvagnar (som lik förbannat är så gott som odugliga i Bangkoks härjade gatumiljö) ses kaffelatteresenärena klumpigt ta sig fram . De försöker hålla skenet uppe trots den vansinniga trafiken och värmen som får kvinnans foundation att rinna som smält gummi längs kinderna, och griniga ungar som lider än värre i hettan. Oavsett hur krisigt och kaotiskt läget ter sig för dem i Bangkok är de upplysta föräldrarna lika pedagogiskt feminina med sina små illbattingar som de skulle vara om de satt på lekplatsen hemma i Hammarby sjöstad.
Amorteringar, utbrändhet och spädbarn har hindrat dessa karriärswannabees från att tidigare besöka Sydostasien, men en uppvärderad lägenhet på söder kan göra underverk med ekonomin, och frammana likvida medel till att göra “the trip of their lifetime”. Om barnen: Emma tre år, Emil två år och Elin sex år upplever Bangkok lika exotiskt som sina föräldrar, det vete tusan. Det ter sig knappast så!
Stingsliga Svenssonparet:
De kan lika gärna vara britter eller tyskar för den delen. Medelålders och räddhågsets försiktiga i sin framtoning. Dricker gärna alkoholfria alternativ och skvallrar diskret viskandes om övriga resenärer sinsemellan medan de super in den ovana miljön. De drömmer sig tillbaka till trygga Mallis och kommer förmodligen aldrig mer att sätta sina fötter i denna ogästvänliga djungel av betong och avgaser. Männen är klädda i högt uppdragna kortbyxor, en instoppad kortärmad skjorta, skinnsandaler och rejäla strumpor. Kvinnorna är fantasilöst sminkade med enbart ett rött läppstift som de använder sig av för att påvisa att det faktiskt är de som är just honan i paret. Klädseln i övrigt döljer nämligen alla eventuellt tänkbara kvinnliga attribut.
Den tatuerade sexturisten:
Lika lätt att identifiera som en elefant i en myrstack. Inte diskret på något vis. Skrålar och skålar med allt och alla. Konstant mer eller mindre berusad med en vattning och urlakad blick som hela tiden slött letar efter neonskyltar till suspekta vattenhål. De älskar att reta upp såväl kaffelatteresenärena som de stingsliga turisterna genom att skylta med sina senaste kvinnliga erövringar. Kraftig buk, guldkedja med en Buddha-amulett, linne med ölreklam, en tjock bilskojarplånbok i bakfickan, som drastiskt krymper i takt med att erövringarna byts ut under resans gång.
Det här var några av de vanligt förekommande sorterna av människor som fastnade i mina värderande hornhinnor. Några beer-Chang till så hade nog listan blivit mycket längre, och förmodligen mycket mindre läsbar. Jag sätter därför punkt för mina fördomsfulla hobbyfreudiska analyser för den här gången.
mangeudon@hotmail.com
Gillade du artikeln? Donera gärna en beer chang a`60 baht!
Hej MangeU!
Skitbra krönika,du borde skriva sådana oftare.
Oddtom