Jag är en gladlynt och inte allt för ärrad själ på 34 år som går under smeknamnet MangeUdon på nätet. Det kommer sig av att jag har spenderat mycket tid i en Thailändsk stad vid namn Udonthani som ligger i nordöstra Thailand. Jag och min käresta har byggt oss ett hus i Udonthani och har ambitionen om att så småningom slå oss till ro där.
Utöver min blogg så driver jag en hotell bokning sida som går att finna på: www.cheapthairooms.com
Varför bloggar jag då?
För några år sedan retade jag mig på att ordet blogg dök upp överallt. Det som störde mig mest var nog att jag inte riktigt hade koll på vad fasiken en blogg var för något. Okunskap kan onekligen väcka misstro hos människor. När jag senare fick lärdom av vad en blogg var för ett fenomen , ja då dömde jag ut hela skapelsen fullständigt!
Vad är det för jäkla människor som sitter och präntar ner sina åsikter och funderingar för allmänheten att beskåda? Jag kom osökt att tänka på obehagliga mediakaraktärer som tycks ha ett outtröttligt behov av att basunera ut sina unika åsikter. Ofta vänsterinfluerade ”nytänkare” som gärna använder sig av en gravt feministisk underton i sina texter , kanske i ett försök att legalisera sin ohållbara rappakalja.
Men va fasiken , det är bara en obildad dåre som inte är i stånd att byta åsikt. Nu kan jag faktiskt fascineras av att läsa andra människors bloggar. Jo , jag undviker fortfarande modebloggar skrivna av pubertetsförvirrade tonårstjejer . Jag ratar även alla bloggar där upphovsmännen/kvinnorna framhåller sig som unika , speciella , men ändå jordnära coola människor. Ja , ”sex in the city individer” i största allmänhet får mig att snabbt klicka på det rödmarkerade krysset längst upp till höger på webläsaren. Däremot kan jag sitta i timtal framför bloggar som innehåller teman som intresserar mig , bloggar som har en ”kärna” , ett specefikt ämne som berör mig.
Jag lider av en kronisk skrivklåda och när en orealistisk dröm om att få skriva som en del av mitt levebröd. Drömmar behöver inte alltid vara realistiska , då finns det ju ingen mening med dem , eller hur 
I verkliga livet så är jag bara en stackars löneslav. Jag knegar som anläggningsarbetare och har inte mycket nytta av min skrivarlusta i det forumet.
På gott och ont så tjänar jag faktiskt en hyfsad slant på slitaget , med betoning på hyfsad. Tyvärr finns det nackdelar med att tjäna pengar. Jo , man blir jäkligt bekväm. Det är lätt att fastna i sin roll som förvärvsarbetare då löningen trillar in med besked den 25:e varje månad.
Jag skulle behöva en riktig lågkonjunktur för att få en kännbar spark i arslet , kanske det skulle kunna tvinga ut mig i vida världen , få mig att jaga drömmen istället för kronor.
När jag väl tar mig tid till att skriva , vad skriver jag då?
För några år sedan tog jag en distanskurs i konsten att skriva reportage. Det var mycket intressant och lärorikt , då jag finner ett stort nöje i att skriva om de platser jag besöker när jag är på resande fot , något jag har varit ofta de se senaste åren.
Utöver mina knapphändiga resereportage försöker jag att kladda ihop en skönlitterär bok som utspelar sig i Sydostasien. Jag skriver några kapitel varje gång jag reser till Thailand. Där finner jag lugnet , och framförallt inspirationen till att skriva. Om sisådär 50 år kanske den är klar , det går inte fort för mig , och ibland tappar jag både tråden och självsäkerheten. Jag är inte så säker på att det finns läsare till mitt skönlitterära projekt. Jag har en rätt säregen humor , och blandar friskt livets allvar med en rå och insiktsfull prosa.
Vårt hem i Udonthani:
Vårt hem i Sverige:
