Köpet som gick i stöpet

Alla drömmer vi ju om ”orörda”, vidsträckta och finkorniga sandstränder. Det är nog delvis den inpräntade illusionen av paradiset som gjort landet så populärt.  Jag skriver illusion, för faktum är ju att det börjar bli sparsmakat med dessa jordnära eldoradon. Det är oss själva, och enbart vi som bär skulden över realiteten att orörda stränder knappt längre existerar. Det är som att vilja äta kakan men ändå behålla den. Det går inte.

 För egen del så finner jag inget högt värde i att vara alldeles allena på en milslång playa. Vad ska jag då vila ögonen på när jag tröttnat på himlens turkosa färgskiftningar kontra horisontens mörka blå, eller solens reflektioner i den fuktiga sandytan, vågornas långsamma sövande intåg samt hypnotiska sugande tillbakagång?

 Nä, det får gärna vara lite folk i rörelse på stranden. Det börjar dock bli svårt att finna en fin beach i Thailand som bär en balanserad population . Antingen är stranden totalt ointressant för människor, jag syftar då på de klippiga kustområden som vi har tillräckligt av i norden. Eller så är den helt enkelt ”överpopulär” på grund av sina förutsättningar. Sådana kuststräckor finns det gott om kring b.l.a. Phuket, Pattaya, Kho samui.

 Vi befinner oss nu i Rayong. Mae ramphung heter beachen som vi har förmånen att besudla med vår närvaro. Den är cirka en och en halv mil lång och bryter faktiskt den gängse ekvationens logik: Det är snudd på folktomt på stranden, förutom vi då förstås, samt ett gäng andra Svenssons som vi har bekantat oss med.

 Vi bor cirka 50 meter från havet, under högvatten kortas den tilltagna sträckan med ett tiotal meter, rätt bra läge med andra ord!

Jag har gått i tankar om att köpa mig en condo i Thailand. En förutsättning är då förstås: rätt pris, rätt läge och rätt tillfälle. Puh, även det är en snudd på omöjlig ekvation att reda ut!

 Här i Mae ramphung tyckte jag mig dock ha funnit ett perfekt objekt. Tyvärr hela 70 meter från havet, men även det får väl klassas som ett hyfsat läge;)

Idag hade jag en bokad tid med en mäklare. Det var med höga förväntningar som jag, min fader samt min kära hustru tågade iväg till fastigheten, som ytligt (sett från håll) såg väldigt fräsch ut enligt min klumpiga okulärbesiktning.  

Jag hade via telefon fått lite olika prisförslag, det varierade en del beroende på storlek. Även fast jag är en gniden snåljåp så kände jag mig ändå rätt nöjd med priserna som mäklaren lockade med. Jag hade även farsgubben med mig som en eventuell medköpare, så det hade därför inte blivit en så fruktansvärt hård ekonomisk pungspark. Helt klart så såg jag även en långsiktig möjlighet att tjäna en slant på investeringen. Lägg där till lite sporadisk uthyrning. Jo, det hade nog burit sig. Om, och det är ett stort jäkla OM… Om inte lägenheterna jag blev visad hade sett ut som råttbon vill säga (för övrigt är den liknelsen nästan att vara elak mot råttorna).

 Köpet gick i stöpet redan efter att jag klivit innanför tröskeln på den första lyan. Det såg förjäkligt ut! Skitigt, gammalmodigt och trasigt.

 Visst, jag är ju en händig jäkel (kan man ju tro). Om inte annat så kostar det inte många slantar att hyra några hantverkare som kan få fason på råttboet. Men, och nu är det ett stort jäkla MEN,… Men hur kan man lita på att själva fastigheten i sig är ordentligt underhållen och i propert invärtes skick? Vattenrör, avloppsrör, elektricitet? Att döma av det jag såg på ytan så har inte många baht satsats på underhåll av byggnaden, och den visade sig ha tjugo år på nacken. Tjugo år är en lång tid för en barre i Thailand, de tar betydligt mycket mer stryk än de svenska diton.

Nä, den fastigheten ser jag inte längre några investeringsmöjligheter i. Tills vidare lägger jag därför mina spekulativa planer i träda och fortsätter i stället att njuta av semestern med Mor, far, moster samt givetvis lilla frugan! Imorgon ska vi våldföra oss på Koh Samets paradisstränder

/

MangeUdon@hotmail.com

Tags: condo, köpa lägenhet, rayong, Thailand