Hemma i Udon

”You, you, stop, come back!”.

Det var inte de orden jag ville höra, definitivt inte!

  I samma ögonblick som de uttalades så kunde jag tack (förbannat) vare min dramatiska fantasi utan svårigheter måla upp en bild för mitt inre föreställande mig själv sittandes i karantän med en ansiktsmask täckandes min presumtivt giftiga andedräkt, och ett dussintal doktorer klädda likt astronauter i tätslutande dräkter vakandes med bekymrade anleten runt min solkiga sjuksäng, prydd med både olycksbådande krucifix samt hoppfulla buddhor.   Nästa obehagliga inre syn var hur långa (smutsiga) nålar gång på gång penetrerar mina ömtåliga och nålallergiska vener tills jag liknar en sönderstucken heroinist. Sedan utsätts jag för experiment i vetenskapliga syften, allt för att utesluta att jag är en bärare av den oheliga fatwa-grisens muterade virus. Jo, med min skenande fantasi är det på gott och ont inte särskilt svårt att sätta sig in i karaktärer jag annars bara läser om. I den stunden kunde jag med lätthet klä mig i rollen som den knarksmugglande britten i boken ”damage done” då han i Bangkok ertappades med en tungt preparerad väska.

 Det var på flygplatsen i Bangkok jag blev ombedd att stanna upp, jag hade just blivit temperatursatt av deras högteknologiska värmescanner, en maskin som varnar för inresande med förhöjd kroppstemperatur. Något som är mycket angeläget för Thailändarna så här i tider av svinpest. En maskin som även kan vara förödande för en semestersugen resenär som tänkt sig något annat än en flygplatskarantän för sin semester.

”Shit tänkte jag” Fan, jag är ju frisk som en nötkärna (trots att grispesten och liemannen har försökt att skörda offer i min närhet). Karensdagar finns inte i min almanacka! Det kändes därför surrealistiskt att höra de förbannade orden: ”You, you, stop!” . Men, vad fasiken gör man. Bangkok flygplats är inte det rätta stället att ta till flykten på, särskilt inte i närheten av deras passkontroll där jag då befann mig. Jag gick därför snällt tillbaka, för att åter igen möta den dömande scanners strålar, även då min instinktiva tanke var fly för helvete, fly undan bödeln och sätt dig i säkerhet i Udonthani.

” No, not you sir, you are 37, pass already, I mean him”. Den unga kvinnan pekade på en man som såg ut att vara av kinesisk härkomst, det var han som var het, inte jag, även då jag svettades som en narkotikakurir. Stackars sate, det blev han och inte jag som skulle utsättas för vetenskapliga experiment och obskyra tester.

 Puh, det var med lätta steg och ett muntert lynne som jag sedan knallade till den annars så bedrövliga och långa kön för passkontroll. Köer är något jag i normala fall skyr, men den här gången hade jag ro i sinnet trots att det tog över trettio minuters köande för att få visa upp smitt väderbitne nylle inför en nitisk passkontrollant. 

 Det blev lite struligt i den kontrollen, jag hade visst försakat mitt boardingcard, men det var en futtig petitess i jämförelse med att behöva ligga i tvångsbälte och utsättas för plågsamma experiment av Dr.Mengles asiatiske gelikar.

He,he, fullt så illa är det nog inte. Det är givetvis bra att Thailand med alla medel försöker kontrollera den globala grisflunsan. Det är bara min fantasi som är lite överaktiv ibland, men jag är ändå förbannat nyfiken på vad som händer med dem som stoppas i scanner och ikläs ansiktsmask. Däremot är jag inte så pass nyfiken att jag själv vill prova på. Jag lider av ”den vita rockens syndrom” som min mor brukar kalla det, vilket innebär att jag inte är särledes road av sjukvård då den inte är akutoch därför nödvändig.

 Resan till Udonthani gick bra. Det tog oss i runda slängar tjugo timmar att ta oss från dörr till dörr.

 Vi reste med SAS, ett bolag som jag anser är relativt mediokert.  

Som jag brukar säga: Man får vad man betalar för, åtminstone är det oftast så., inte alltid. Den gången vi reste med Qatar-airlines fick vi fasiken så mycket mer än vad vi betalade för, det bolaget var helt outstanding gällande service och kvalite.

 Sas, jo planen var okej, personalen var okej, maten likaså. Som sagt, mediokert. Ett riktigt Svenssonbolag med andra ord.

 Idag jobbar jag på att komma in i den Thailändska tiden. De ligger ju sex timmar före här. Jag var därför en riktig sjusovare i morse, steg inte upp förrän klockan nio, vilket var klockan tre i min arme kropp. Nu ska jag försöka härda ut och inte ta mig en lur. Somnar jag i normal tid i kväll så är jag nog snart inne i min normala rytm igen, vilket brukar innebära uppstigning med tuppjäklarna här utanför.

 Huset vårt står kvar och har hållits vid god vigör av min käre svärmor. Trädgården har fått duktigt med stryk av både regnperioden och torka. Ett bananträd har gott hädan och gräsmattan ser allmänt sönderbränd ut. Mai pen rai (det gör inget), fasiken vi befinner oss ju ett ”stenkast” från ekvatorn. Naturens krafter här är hårda. Vår ”carport” byggd i eacylyptus och bambu hade även den fått sig en ordentlig känga av regnet, den är därför nyrenoverad av frugans morbror och ser nu mycket fräsch ut!

Min käre hund lever och har hälsan. Hon har lagt på sig ett par kilo och vuxit några decimeter, även det får jag tacka käre svärmor för. Doggen verkar glad över att åter igen ha mitt sällskap, kanske är det min frikostighet med smaskiga korvringar hon uppskattar, eller?

 Nu ska jag återinviga min hängmatta med en god bok, jag orkar inte ta mig för något ansträngande göromål ännu på ett par dagar. Både värmen och tidsomställning har satt sina spår. Jag gör därför som Thailändarna och lägger mig och slappar i skuggan under eftermiddagen. När jag vaknat ur min loja koma ska jag lägga till några bilder till inlägget, eller nästa inlägg.

/

MangeUdon@hotmail.com

Tags: mangeudon, sas, Thailand, thermo scanner, Udonthani