Sverige är fantastiskt?

Jämmer och elände, så sjuk som jag har varit de sista dygnen har jag nog aldrig varit i mitt vuxna liv! Allt på grund av ett sketet mygg-myr-skorpion-kackerlack(?)bett!

  Det är inte bettet i sig som sugit livskraften ur mig, nej, det har smugit sig in bakterier i såret som bidragit till en kraftig hudinfektion. De thailändska baciluskerna är inte att leka med!

  Nu knaprar jag antibiotika och förhoppningsvis blir jag snart kry, det går redan att skönja en viss förbättring, men jag är fortfarande klen och aningens febrig, emellertid brottas jag inte längre med liemannen i feberheta deliriumdrömmar.

 Jag ska våga mig på att göra en liten jämförelse med svensk kontra thailändsk sjukvård. Okej, den är av subjektiv art, jag lider ju av gula febern, eller kanske bör jag kalla den Thailandsjukan. Ändå vill jag nog påstå att många av oss svenskar lever i villfarelse och förnekelse:

 -          Sverige har världens bästa sjukvård, Sverige är fantastiskt, Sverige har välfärd…bla,bla,bla.

 Jo, sant är att vi likväl fattig som rik har rätt till vård. Det är ju bra. Förvisso är jag personligen en stark förespråkare av privata vårdförsäkringar och kraftiga skattelättnader. Givetvis bör fortfarande även dem med skraltiga finanser bejakas vård, men det tänker jag inte gå in på nogsammare, mina politiska åsikter får vila i frid . Jag ska istället fortsätta med att utveckla mina funderingar kring vår ”fantastiska” sjukvård i form av en skildring över hur mitt första möte (i vuxen ålder) med den svenska sjukvården tedde sig:

I måndags var min vad kraftigt svullen och rödsvedd kring bettet jag drog på mig under min sista dag i Thailand. Jag tog därför den mogna beslutet att söka vård. Det är något jag aldrig tidigare har haft behov av i Sverige (peppar,peppar). En gång i Thailand har jag nödgats uppsöka vårdinrättning, jag kommer till det så småningom.

Måndag morgon ringde jag till min chef och förklarade min situation: Att jag hade så förbannat ont i benet att arbete för min del var tyvärr att utesluta, jag berättade för honom att jag skulle släpa mig till vårdcentralen. Efter vårt samtal gick jag ut på nätet och googlade mig fram vårdcentralens telefonnummer samt konstaterade att växeln öppnar klockan 08:00. Okej, fint, tänkte jag. Då ringer jag dem direkt klockan åtta, sedan får jag väl en tid innan lunch. Då kan jag säkert jobba redan på tisdag, i värsta fall onsdag.

 Klockan 08:00 slog jag numret och förväntade mig att få tala med en sympatisk receptionist. Ho,ho,ho, så fel jag hade! Till att börja med var det upptaget under den första halvtimmen jag försökte nå växeln. När jag väl kom fram möttes jag av en datorröst som ombad mig att knappa in diverse information, sedan var jag satt i kö.

 När så småningom mitt blodtryck nådde ohälsosamma nivåer och venerna i tinningarna hotade med att explodera så resignerade jag. Jag var omåttligt förbannad, telefonköer är något jag hatar.

 Åter igen googlade jag mig till vårdcentralens hemsida, jag ville minnas att jag sett något om att boka tid via internet. Jag hade fel, det kunde man inte, men avboka kunde man. Däremot fann jag ett nummer som väckte mitt intresse: Sjukvårdsupplysningen. Fint, tänkte jag. Jag ringer dit istället. Jodå, där kom jag fram. Jag förklarade för (den faktiskt sympatiska) damen vilken sorts åkomma jag led av och frågade hur jag bör gå till väga för att få bukt med svullnaden.

-          Kortison ska du ha, kortisonsalva. Det fungerar jättebra på bett. Damen lät hurtig och säker på sin sak.

-          Jo, men jag är förbannat svullen och rödflammig runt bettet, du tror inte jag behöver antibiotika? Frågade jag.

-          Jadu, det kan jag inte svara på, men smörj du med kortison ett par dagar. Blir det inte bättre får du ringa vårdcentralen.

-          Hmm, jo tack, jag har redan försökt med det. Men okej, jag åker och köper lite kortisonsalva så får jag se om det blir bra.

På tisdagen åkte jag till jobbet. Lite halt och lytt var jag på grund av svullnaden, men jag hade ju smörjt benet med min fantastiska kortisonsalva, så det skulle nog gå bra.

 Det gick inte bra. Efter arbetsdagens slut var vaden uppsvälld som en halv tennisboll. På kvällen började jag känna mig febrig. På natten sprutade svetten ur mig och febern var oroväckande hög. Det blev inte något sova för MangeUdon, nej jag låg snarare och inväntade liemannens ankomst.

 På onsdag morgon klev jag ur sängen redan klockan fem. Jag drack lite kaffe och tog mig en funderare över hur i helskotta jag ska kunna få bukt med benet. Sedan slog det mig: Akuten. Med ett bakslugt leende konstaterade jag att tidpunkten måste vara perfekt. Så tidigt på morgonen borde knarkarna, alkoholisterna och gnällspikarna fortfarande sova. Det skulle ge mig fritt tillträde till en doktor. Perfekt!

 Jag satte mig i bilen och körde mot Nyköping. Det är lite närmre att åka till Södertälje, men den staden är så fullskiten med patrask så jag vågade inte chansa på att behöva dela väntrum med ett tjog XXXXXX (censur).

 Väl inne på Nyköpings lasarett möttes jag av en trevlig sjuksköterska. Jag visade upp min väderbitne vad för henne.

-          Ajdå, det där ser inte bra ut. Du måste ha antibiotika omedelbart! Konstaterade kvinnan med ett oroat leende.

-          Jo tack, har du lust att skriva ut ett recept åt mig.? Frågade jag.

-          Nej tyvärr, jag har inte befogenhet till det, du måste vänta på att doktorerna anländer.

-          Okej. Svarade jag. Jag hade ju dagens nyheter med mig, så då hade jag ju tid att läsa den medans jag väntade på doktorn. Ändå frågade jag om det inte borde finnas doktorer på plats, jag menar, det är ju ändå en akutmottagning jag kommit till.

-          Jodå, vi har doktorer här, men de är bara tillgängliga för akuta fall. Svarade hon.

-          Jaha, men jag är väl akut. Du sa ju själv att jag omedelbart behöver antibiotika. Och föresten, när tror du en passande doktor för mig kan tänkas dyka upp?

-          De borde komma en ny avlösning runt klockan tio.

-          TIO! Ska jag sitta här i fyra timmar och vänta på en doktor?

-          Ja, tyvärr. Annars är det vårdcentralen som gäller.

MangeUdon haltade ut från lasarettet. Arg som ett bi, åter med pulserande vener i tinningarna. Jag hade upplysts om att även då en doktor dykt upp är det inte säkert att jag kommer prioriteras. Det var droppen. Jag bestämde mig för ett nytt försök med vårdcentralen.

 Klockan 08:00 ringde jag dit med vaga förhoppningar om att komma fram. Till min oerhörda förvåning och lättnad svarade en mänsklig röst. Jag förklarade för receptionisten hur det var fatt med mitt ben och att jag hade blivit rekommenderad antibiotika av en sjuksyster. Till svar fick jag att hon skulle försöka ordna en tid hos en sjuksyster.

-          Jag har redan vart hos en sjuksyrra, jag behöver en jäv..ursäkta en doktor som kan skriva ut ett recept. Svarade jag henne, och försökte att inte låta min upprördhet lysa igenom allt för mycket.

 Tyvärr fungerar det inte så. Man måste först synas av en distriktssjuksköterska, sedan är det upp till henne om hon anser att man är i behov av en doktor, blev jag informerad om. Det var bara att gilla läget. Jag fick en tid hos syrran klockan 13:15. Benet var nu riktigt jäkla besvärande och ömt.

Distriktssjuksköterskan ropade mitt namn klockan 14:15(!!!) då jag suttit i väntrummet en timme. Det var en bra tjej, som jag kände igen sedan skoltiden. Jag diskuterade med henne om hur förbannat svårt det var att få en tid och hon bara suckade uppgivet. De är grymt överbelastade på vårdcentralen.

 Hon kunde likt den andra sjuksystern omedelbart konstatera att jag behövde antibiotika. Tyvärr hade inte heller hon befogenhet att skriva ut det. Det får bara doktorerna göra, och de var tyvärr upptagna allesammans.

 Hade jag inte känt den här tjejen hade det inneburit ytterligare ett par timmars väntan. Nu ordnade hon det så praktiskt att hon helt sonika ryckte en doktor på väg till en patient och bad han slänga ett öga på mitt ben. Han var angenäm och tog sig de två minuterna han behövde till att skriva ett recept, sen kunde jag hämta min medicin (efter en halvtimmes köande på apoteket).

Nu ligger jag i sängen och väntar på att antibiotikan ska verka. Fortfarande är jag grymt svullen, och bettet ser allmänt vidrigt ut. Förhoppningsvis fräschar det till sig snart. Om ingen förbättring sker inom två dagar måste jag åter försöka få en tid hos doktorn, och hur i helvete är det möjligt???!!!

 För tre år sedan slog jag i foten i en sten då jag åkte motorcykel i Thailand. Såret var inte så allvarligt, ändå blev det ordentligt infekterat efter ett par dagar.

 Jag åkte till en Clinic (deras motsvarighet till vårdcentraler), och de finns så gott som i varje gathör i varje stad.

 Jag klev in i vårdanrättningen och blev (av en söt sjuksyster) genast tillfrågad om jag ville ha något att dricka medans jag väntade på doktorn:

-          Water, juice, cola?

När hon gett mig vattenglaset var det redan min tur. Doktorn konstaterade efter en kvick men noggrann undersökning direkt att det var en infektion och skrev ner på en lapp vilken sorts medicin jag behöver. Han bad mig komma tillbaka om två dagar ifall det inte var bättre.

 Efter det travade jag in på apoteket som låg vägg i vägg med vårdinrättningen och visade upp min lapp. Jag köpte en karta piller, även då jag bara behövde fyra stycken. Dagen efter var jag frisk. Det var hästpiller i jämförelse med det jag nu tuggar på.

I Udonthani finns ett sjukhus vid namn Aek-Udon international hospital. Våra svenska universitetssjukhus ter sig på fullaste allvar som knarkarkvartar i jämförelse.

http://www.aekudon.com/aekudonEn/room1.php

Blir jag någonsin allvarligt sjuk, då hoppas jag för guds skull att jag blir det i Thailand.

 -           Sverige har världens bästa sjukvård, Sverige är fantastiskt, Sverige har välfärd…bla,bla,bla.

 Svenskar är inskränkta!

Doktorer ombeds kontakta: mangeudon@hotmail.com

Tags: clinic, sjukhus, Thailand, Udonthani, vårdcentral