Salig i sin tro

För en del människor är guds gyllene boning paradiset, dit strävar de att komma då jordelivet är fulländat. För andra är paradiset definitionen på den plats där de trivs bäst i fysisk form, ja själsligt och psykiskt också för den delen. Jag tillhör den senare kategorin av troende. Jag uppfinner ständigt nya hedniska paradis. Det kan ske då jag exempelvis sitter i bilen och är på väg hem från jobbet, då kan något så enkelt som det efterlängtade middagsbordet vara mitt eget gudsrike jag trånar till. Stundtals(ofta) drömmer jag mig även bort till mitt eget lilla eldorado i Udonthani, då är det mitt Thailändska hem som får agera tillfälligt paradis.

 Det där välomskrivna bibliska himmelriket känns lite avlägset och luddigt för att passa min dubiösa livsåskådning. Jag vete tusan om det finns något ställe i, eller utanför jordelivet som skulle kunna attrahera mig permanent. Jag fodrar lite mer omväxling i tillvaron. Lite kontraster.

 Ibland behöver jag späkas lite av tungt arbete och allmän misär för att verkligen uppskatta min egen vision av paradiset. Risken är annars att det blir blasé. Evig lycka….hmmm, det låter  för enkelt och lättsamt för att passa mig.

 Vore jag kristen, muslim, jude eller buddist hade jag givetvis funderat i andra banor. Då hade jag trånat efter den för dem annalkande härligheten som jordelivets ände innebär, men än så länge har varken Jesus, den kontroversiella profeten, eller leende buddha lyckats övertyga mig. Men vem vet, kanske även jag finner salighet i religion en vacker dag.

Varför sitter jag och dikterar livsåskådande prosa på det här viset? Det är ju knappast likt mig. Nitisk fullblodsateist som jag är i lynnet.

Jo, idag har jag tillsammans med min familj och många övriga deltagare tagit farväl av min käre farmor. Hon gick bort för ett par veckor sedan. Rättelse: Hon gick inte bort, hon gick hem!

 Farmor var en mycket troende människa, aktiv inom frälsningsarmen sedan många år tillbaka. Jag är övertygad om att farmor under sista tid i livet längtade till det som kallas himmelriket. Jag är även trots min ateistiska läggning ändå övertygad om att det är där hon nu befinner sig.

 Min farmor var den mest godhjärtade människa jag någonsin haft förmånen att känna. Hennes osjälviska bedrifter är beundransvärda. Jag funderar ofta över hur en människa kunde agera så givmilt som hon, hur hon så självklart delade med sig, utan att någonsin förvänta sig något tillbaka.

Till Farmor:

”Tack vare ditt engagemang och din tro blev du århundrades Södertäljebo, en ärofylld titel men du tog det med ro.

Aldrig självgod, eller malligt pompös, nej du mottog äran som en oskyldig tös.

Jag kommer alltid att minnas din osjälviska godhet, hur du var lättsam mot alla, det utan förtret.

Du var ständigt glad och okonstlat ödmjuk, det oavsett du var frisk eller sjuk.

För mig var du Farmor, för andra soldat, en energisk kvinna, aldrig klagandes lat.

Du har varit för mig som en synonym för trägen, envis och stark i alla lägen.

Om alla vi vore som dig Christina, ja då fanns på vår jord varken sorg eller pina.

Du har betytt mycket för alla, dina nära och kära, säkert även för dem som sett dig bössan bära.

Din mission vid Åhlens var ditt älskade kneg, din insats har gett armen mycket deg.

Många munnar har du hjälpt att fylla, en bragd som är mer än värd att hylla.

Nu är du i himlen på första parkett, jag hoppas du redan din Jesus har sett.

Jag önskar dig glädje nu när du kommit till ro, du får hälsa min Farfar där ut i ditt himmelska bo. ”